Godkväll.. Det blev visst inget bloggande igår ändå men det kommer, det blir att man prioriterar annat ibland helt enkelt. Nu är vi iallafall på plats i storstan. Såhär dagen innan operation har vi hunnit träffa narkosläkare och även han som ska utföra operationen på våran lilla Tim, samt alla sköterskor då förståss.

Det känns ok(inte mer än OK, men ok) idag MEN det är helt klart jobbigt att få höra endel saker emellanåt. Tim är iallafall först ut imorgon. Han har alltså första op-tiden som är klockan 08.00. Det som gör oss lite lugna i allt detta är att det är skönt att detta väl blir av nu, att få operationen överstökad, och sen bara ha kvar att fortsätta hoppas att läkningen går bra och att läkningstiden blir kort.

Inatt sover vi på Tobbes bokade hotell som är i närheten av sjukhuset(skönt att slippa sjukhusmiljön, även om det bara är för en kväll/natt). Imorgon ska vi upp väldigt tidigt, redan 05.30 för lite förberedelser samt hotellfrukost innan vi beger oss bort till sjukhuset igen! Men sen blir vi iaf kvar där, såklart eftersom man vill ha koll på Tim efter op.

 

Till en annan sak; Jag saknar min sessa såååå ikväll, men det blev bästa lösningen att hon inte är med här de första dagarna(för alla). Och hon är i sååå bra händer <3 och snart kommer hon ju upp hit hon också..
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dessa fina människor som tar så bra hand om våran Sessa!
Ni är mer än guld värda!



........

Jag ska väl också erkänna att nu när Både T och T somnat här brevid i dubbelsängen så sitter(halvligger) jag ensam vaken och tänker väldigt mycket. Detta kommer nog gå(och få vara så) i perioder under en låång tid framöver!
Jag tror dock det är dumt att stänga allt inne förlänge, men det kan jag säga att jag är sån att för mig blir oftast inte glaset fullt. Det sipprar emellanåt istället. Så närsom utan förvarning blir det lite kaos. Men så funkar jag!

Jag vill hoppas att allt går som på en räls, att inga komplikationer blir osv.. SÅKLART! och skulle det bli nåt som avviker mina förhoppnigar, jaa då tar vi de då! MEN en tanke som jag inte kommer ifrån är det som kom upp på tapeten idag när vi pratade med han som ska utföra operationen imorgon.

Vi pratade bl.a om ärftlighet av sjukdomen, %, risker, chanser osv.. Någonstans visste jag ju detta iom att denna sjukdom ÄR genetisk och inte något mamman gjort under graviditeten. Dock vet jag ingen i släkten som har denna sjukdom. MEN så återigen känner jag mig SÅ VÄDELÖS när jag frågade och fick svar på hur TIMS (eventuella?)BARNS risker ser ut. Det kan man ju inte veta. Men såklart är det en ökad risk. man kan med ett prov ta reda på om det handlar om 50/50 eller bara 1-3% risk. Och det är bara vi ber om det så får vi remiss för sånt test, när vi vill. DOCK är det inget jag klarar av just nu! Men för Tims skull kommer vi säkerligen göra detta innan han själv är stor nog att skaffa barn såatt VI som hans föräldrar kan prata med honom om detta!

Detta prov kan som jag fattade det även göras på oss OM vi vill ha fler barn i framtiden. Lite mkt info idag så vissa saker kan ha missuppfattats men jag tror jag har lite koll på de vi pratat om idag iaf!

Det svåra med detta var just: Jag har skaffat ett barn som JAA kanske kommer bli 100 återställd efter op(det vet vi ju inte än men förhoppningsvis). Men ändå, så kanske jag har skaffat ett barn vars egna eventuella barn också kan drabbas! Det får mig att känna mig värdelös. Det är en jobbig tanke att leva med. Men så vet jag också att Jag hade inte kunnat göra något annorlunda för att hindra det..